Att bara stå och titta på hur en annan människa förstör sig på detta vis är mer än plågsamt. Man kan inte förbereda sig på något, man vet inte hur saker och ting kommer att bli. Det är bara att vackert titta på och hoppas att det blir bra. Minuterna känns som år medan en dag är som att man väntat hela livet. Jag vill ha svar, på något vis är det du gör helt okej. För vi finns där, din familj. Annars hade inte detta fått pågå. Men det är okej att förstöra en annan människas liv för att du ska få chans på chans på chans. Denna lilla människa blir övergiven, lämnad och kan få problem senare i livet att lita på andra människor. De lilla livet kommer kanske inte förstå varför han känner som han känner. Jag vet, tro mig jag vet. Det kommer bli jobbiga år med många frågor. Antingen gör det honom starkare eller så klarar han inte av de och då kan vad som helst hända. Mitt lilla liv jag önskar att jag kunde lova att ditt liv blev de bästa men inte ens jag kan påverka allt. Men jag tänker göra mitt bästa, tro mig. Jag kommer alltid finnas för dig, min älskade. Systemet fungerar som det gör, tyvärr inget jag kan påverka. Att vara förälder är något man måste leva upp till, det är inget man blir! Din ena halva räknade dom bort så lätt så lätt, medan den andra får chans på chans.. Kommer jag orka en runda till? För de kommer, de kommer hända förr eller senare och det är inte rättvist att utsätta ett barn för detta!