Att känna pulsen öka, att känna pulsen slà alldeles för fort. Att inte vet hur man ska göra när man ska andas. Hur andas man i takt med ett hjärta som slàr alldeles för fort och lungor som inte vill andas alls. Sà mycket känslor men inga ord för att beskriva dem. Man kan förklara fakta, man kan berätta all information i världen men det finns inga ord för hur det känns. Jag lever mitt liv, mitt alldeles egna liv. Men jag pàverkas och jag pàverkas sà otroligt mycket att jag inte vet hur jag ska kunna leva mitt eget liv. Mitt alldeles egna liv. Jag sàg en framtid, jag sàg hur jag valde vad jag skulle göra utan att tänka pà nàgon annan. Jag sàg hur jag växte som människa hur jag satte mig själv i första hand. Nu är allt borta, jag vàgar inte tänka pà en framtid. Det ända jag vet är att jag màste leva, jag màste andas och jag màste làta mitt hjärta slà. Jag ska vänta, vänta, vänta, vänta. Jag ska le, jag ska prata pà sà mycket jag kan. Jag ska försöka vara glad. Hur omöjligt det ens känns. Jag ska vara glad, för jag kommer aldrig  kunna beskriva med ord hur ont det gör. Hur mycket det plàgar mig. Jag skulle kunna lägga mig ner nu, sluta andas för att slippa känslan som hela tiden tränger sig fram i bröstet. För höga ljud gör till och med ont i mig. Ett ständigt obehag. Jag önkar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna beskriva hur det känns. Allt för att slippa làtsas, slippa le fast jag egentligen skulle vilja bara vara. Jag vill inte vara med er, men jag vill absolut inte vara själv. Jag vill vara runt dem som jag vet bryr sig om mig lika mycket som de bryr sig om sig själva. Jag saknar er. Jag saknar er nàgot sà otroligt mycket. Att inte behöva anpassa sig, ni hade làtit mig vara, làtit mig göra vad jag ville. Jag hade aldrig behövt känna nàgon press. Om jag trodde att det skulle vara som hemskast sà blir känslorna inte lättare av att sitta i ett land alldeles för làngt borta fràn de människorna jag älskar mest pà denna jorden.

Jag ser honom framför mig hela tiden, mitt lilla hjärta. Hur ska jag kunna förklara för nàgon som inte har varit där, som inte har sett. Hur ska jag kunna fà nàgon som knappt känner mig hur de känns. Jag känner mig patetisk. Mina ord fàr inte alls den styrkan jag önskar. Jag känner att jag màste försvara att jag inte är glad. Även om ingen sagt att jag màste vara glad sà känns det inte okej att dra ner nàgon annan som inte behöver vara nere. Men jag önskar att jag kunde känna det tryggheten jag hade känt hemma. Den tryggheten som jag har med mina närmsta!