Jag vill bort, jag vill iväg. Jag vill kunna få vara mig själv igen, vara den jag vill vara och enbart tänka på mig själv. Har ingen energi att lägga på mig själv, jag utsätter mig själv för människor som tar min energi. När man är borta behöver man bara sig själv, här hemma behöver jag någon för att överleva. Jag orkar inte ta mig igenom det här själv, det går inte. Du kommer förmodligen få ett antal år nu. Känslan av att du gjort detta mot mitt lilla hjärta smärtar. Jag ska behöva se honom fara illa, se honom lida. Jag ska lyfta honom, få honom glad. Jag ska trösta, krama och uppmuntra. Vem gör allt detta för mig? Det ända jag får höra är att jag inte ska bry mig. Jag hinner inte ens förklara hur jag känner förrän jag får höra att det inte är mitt problem. Men hur mår jag då, hur känner jag? Jag vet vad som är mitt problem och inte, men bara för den sakens skull har jag faktiskt känslor ändå. Det påverkar mig även om jag inte vill. Känslan av att det inte finns någon mening med livet alls, kommer och går. Det är fruktansvärt att känna så, det är inget jag vill. Jag vill varken finnas eller försvinna. Missplacerad överallt. Bort, glöm och vill bara hålla mig gömd! Det hade varit så lätt att säga hejdå imellanåt!