Har flyttat mig från era problem, för en gångs skull mår jag inte dåligt på grund av er. Jag mår dåligt på grund av mig själv. Jag har flyttat ifrån tryggheten från mina vänner. Det gör ont, utan dom är jag inget. Men jag har dom kvar, på avstånd. Men jag avskyr att de inte finns runt hörnet, att det inte är en kvart bort om jag skulle behöva dom.Men jag gör detta för mig själv. Om jag så ska behöva starta ett nytt liv, med nya vänner, är det värt det. Där hemma hade jag inte kunnat blunda och tänka på mig själv. Här är allt nytt, det är mitt. Det är mitt val att jag är här. Här gör jag vad jag vill för att jag ska må bra, jag behöver det här.
Jag vill bort, jag vill iväg. Jag vill kunna få vara mig själv igen, vara den jag vill vara och enbart tänka på mig själv. Har ingen energi att lägga på mig själv, jag utsätter mig själv för människor som tar min energi. När man är borta behöver man bara sig själv, här hemma behöver jag någon för att överleva. Jag orkar inte ta mig igenom det här själv, det går inte. Du kommer förmodligen få ett antal år nu. Känslan av att du gjort detta mot mitt lilla hjärta smärtar. Jag ska behöva se honom fara illa, se honom lida. Jag ska lyfta honom, få honom glad. Jag ska trösta, krama och uppmuntra. Vem gör allt detta för mig? Det ända jag får höra är att jag inte ska bry mig. Jag hinner inte ens förklara hur jag känner förrän jag får höra att det inte är mitt problem. Men hur mår jag då, hur känner jag? Jag vet vad som är mitt problem och inte, men bara för den sakens skull har jag faktiskt känslor ändå. Det påverkar mig även om jag inte vill. Känslan av att det inte finns någon mening med livet alls, kommer och går. Det är fruktansvärt att känna så, det är inget jag vill. Jag vill varken finnas eller försvinna. Missplacerad överallt. Bort, glöm och vill bara hålla mig gömd! Det hade varit så lätt att säga hejdå imellanåt!
Att få höra av främmande människor att ditt liv är bestämt, att de har rätten att tala om för mig var du ska ta vägen. Jag har inget att säga till om, jag ska stå och se på hur några andra människor ska uppfostra dig efter det jag har påbörjat. Jag finner inga ord, sällan har jag varit olyckligare. Trodde inte att livet kunde bli mycket mörkare.
Lycka är ett tillstând, inget du kan uppnâ. Tror det var jag som föresprâkade det där uttrycket tidigare. Jag har varit lycklig, varenda dag i över ett âr. En känsla som jag tidigare inte kännt. En lättnad, en tacksamhet för problem av den mindre sorten. Att livet varit precis vad det ska vara, enkelt. Trodde aldrig jag skulle behöva känna sàhär igen, trodde verkligen att det var över. Att jag kommit till insikt, att jag inte skulle bli pàverkad. Men det blir jag, varje dag. Varje dag är en kamp, det pàverkar mig och det gör det inte pà ett bra sätt. Jag vill vara glada Hanna. Jag vill känna lycka, jag vill inte vara bitter och depp om vart annat. Det är inte okej. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra. Jag känner inte igen mig själv, jag är inge kul. Jag är inte lika självsäker som jag borde vara, sà som jag brukar vara. Jag vill kalla det brukar dà livet har lekt med mig i över ett àrs tid. Jag saknar mig själv, jag saknar sà mycket.
Att känna pulsen öka, att känna pulsen slà alldeles för fort. Att inte vet hur man ska göra när man ska andas. Hur andas man i takt med ett hjärta som slàr alldeles för fort och lungor som inte vill andas alls. Sà mycket känslor men inga ord för att beskriva dem. Man kan förklara fakta, man kan berätta all information i världen men det finns inga ord för hur det känns. Jag lever mitt liv, mitt alldeles egna liv. Men jag pàverkas och jag pàverkas sà otroligt mycket att jag inte vet hur jag ska kunna leva mitt eget liv. Mitt alldeles egna liv. Jag sàg en framtid, jag sàg hur jag valde vad jag skulle göra utan att tänka pà nàgon annan. Jag sàg hur jag växte som människa hur jag satte mig själv i första hand. Nu är allt borta, jag vàgar inte tänka pà en framtid. Det ända jag vet är att jag màste leva, jag màste andas och jag màste làta mitt hjärta slà. Jag ska vänta, vänta, vänta, vänta. Jag ska le, jag ska prata pà sà mycket jag kan. Jag ska försöka vara glad. Hur omöjligt det ens känns. Jag ska vara glad, för jag kommer aldrig kunna beskriva med ord hur ont det gör. Hur mycket det plàgar mig. Jag skulle kunna lägga mig ner nu, sluta andas för att slippa känslan som hela tiden tränger sig fram i bröstet. För höga ljud gör till och med ont i mig. Ett ständigt obehag. Jag önkar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna beskriva hur det känns. Allt för att slippa làtsas, slippa le fast jag egentligen skulle vilja bara vara. Jag vill inte vara med er, men jag vill absolut inte vara själv. Jag vill vara runt dem som jag vet bryr sig om mig lika mycket som de bryr sig om sig själva. Jag saknar er. Jag saknar er nàgot sà otroligt mycket. Att inte behöva anpassa sig, ni hade làtit mig vara, làtit mig göra vad jag ville. Jag hade aldrig behövt känna nàgon press. Om jag trodde att det skulle vara som hemskast sà blir känslorna inte lättare av att sitta i ett land alldeles för làngt borta fràn de människorna jag älskar mest pà denna jorden.
Jag ser honom framför mig hela tiden, mitt lilla hjärta. Hur ska jag kunna förklara för nàgon som inte har varit där, som inte har sett. Hur ska jag kunna fà nàgon som knappt känner mig hur de känns. Jag känner mig patetisk. Mina ord fàr inte alls den styrkan jag önskar. Jag känner att jag màste försvara att jag inte är glad. Även om ingen sagt att jag màste vara glad sà känns det inte okej att dra ner nàgon annan som inte behöver vara nere. Men jag önskar att jag kunde känna det tryggheten jag hade känt hemma. Den tryggheten som jag har med mina närmsta!
Jag har så otroligt svårt att tro på vad folk säger till mig, jag kan inte lita på folk även om jag vill de. I min hjärna är de naturligt och tro att folk säger saker bara för att det ska låta bra. Jag får kämpa för att tro på det. I min värld tänker alla som jag. Men när de slår mig att folk lyssnar och tar in vad andra säger utan att kritisera och vända och vrida på det hundra ggr och utan att vara misstänksamma mot att något inte stämmer förstår jag hur stört det är. Generellt ljuger inte folk, speciellt inte folk som tycker om mig. Dock är det dom jag oftast misstror. Jag är livrädd för att bli lurad, om man bestämmer saker och ting med mig ska man hålla det. Det sårar mig något fruktansvärt om det inte blir som man sagt. Det är i min hjärna felet sitter, jag hoppas på att jag ska kunna hantera det en dag. Jag vill inte vara såhär misstänksam, jag vill inte misstro de jag tycker om, jag vill lyssna på vad det är folk säger till mig istället för att dra mina egna slutsatser.
Jag vet inte om jag flyr eller om jag vill de här. Men jag ska härifrån, jag vågar inte tänka på de jag lämnar kvar hemma. Jag vågar inte tänka på de lilla knytet, jag vill att du ska få de bra. Bra med mig eller någon annanstans, jag är livrädd för dig! Min önskan är att allt flyter på tills jag kommer hem så jag kan finnas då, få lära känna dig och hoppas att du inte har blivit helt förstörd. Jag hoppas du förlåter mig och att jag förlåter mig själv, det får inte hända dig något. Jag kommer hem och tar tag i ditt liv sen!
Jag tänker på dig ofta, fler gånger än jag någonsin trodde att jag skulle tänka på dig. Du var en fin människa, du kom bara lite fel på det. Ditt hjärta var av guld, ändå blev de så fel så många gånger. Hade jag vetat att du skulle försvinna hade jag haft så mycket att säga dig. Jag har alltid tyckt bra om dig, jag har alltid försvarat dig. Du var fin, du kunde blivit så mycket mer. Du bar på en orolig själ som tillslut fick ro. Jag hoppas innerligt att du vet att jag tänker på dig!
Jag är stark, jag vet var jag har mig själv. Jag har lovat mig själv att inte ta mer skit. Men ändå, så fort man måste välja, då vill hjärtat en sak och hjärnan en helt annan. Borde lyssna på min hjärna jag vet det. Det är farligt hur snabbt det går tills man är självdestruktiv igen.. Lovar mig själv att aldrig någonsin blir sådär självdestruktiv igen!
Glöm aldrig dig själv, din egen vilja. Du måste leva ditt liv för att kunna vara lycklig tillsammans med någon annan. Dina behov först, nio av tio gånger.
Nu har jag tagit tag i ditt liv, jag har påbörjat processen för att ge dig ett liv. Men nu är det bara väntan som återstår. Kommer man aldrig att slippa väntan? Jag avskyr att vänta, jag vill ha resultat snabbt och tydligt. Ikväll är jag olycklig, jag är ledsen. Olycka kan betyda så mycket. Igår var jag olycklig för att jag inte skulle kunna träffa min bästa vän på fem, sex veckor. Det går inte att jämföra med olyckan jag känner idag, igår trodde jag jorden skulle gå under. Idag är tusen gånger värre, jag har döds längtan. Samtidigt är jag lycklig, jag har fått möta människor som bryr sig. Människor som behandlar en väl. Jag är så otroligt tackam! Men ikväll behöver jag någon med kunskap, någon att analysera tillsammans med. Någon som ger mig svar på mina egna frågor. Jag behöver någon, men jag vet inte vem
Jaha, nu finns du. Nu andas du samma luft som jag gör, du har satt dina avtryck på denna jorden du med. Var finns jag? Jag lovade att ge dig ett värdigt liv, jag lovade att finnas. Jag ignorerar att du finns, jag vill inte känna något. Är det mitt ansvar, tillhör du inte mig lika mycket som mitt lilla hjärta gör? Bör jag beskydda dig eller ska jag tänka på mig själv. Är det att tänka på mig själv när jag låtsas som att du inte finns? Det är dags att börja prata om dig, det är dags att ta tag i ditt liv! Du fick namnet jag skulle ge mitt barn, det är skrämande. Du tillhör mig och jag tänker ge upp mitt eget liv för din skull, det lovar jag dig!
Snart säger en ny liten människa hej till världen. Man borde vara lycklig och förväntans full, men jag blir enbart rädd. Du kommer få en svår start i livet lilla vän, det gör ont i mig att det är okej. Jag kommer ta dig under mitt ansvar om det är så att du tillhör oss. Jag har ingen aning om hur det ska gå till men du ska inte skjutsas runt som en del av dina syskon. Du ska få de precis lika bra som mitt lilla hjärta. Jag lovar att jag kommer ta hand om dig om inte din bättre hälft orkar. Jag kommer minst att finnas som stöd iallafall du ska bli en lika stor del i mitt liv som din bror. Jag vägrar se bort, du är precis lika värdefull! Men det är bara OM du tillhör oss, men det får vi snart veta. Vi ses snart lilla vän!
Som i försvar intalar jag mig att veckan i ständig skräck inte finns mer, vi raderar den och lever vidare i nuet. Det känns fegt, men att älta en annan människas val är bara dumt. Jag kan inte påverka det, jag kan inte ändra det och det finns inget jag kan göra för att stoppa att det skulle hända igen. Just nu är jag bara lycklig att du står på dina egna ben igen och ler, jag väljer att vara den goda sidan. Jag låtsas till och med inför dig att detta inte har hänt, jag önskar att du ringer och ber om min hjälp så att allt kan vara precis som innan. Även om jag hatar att hjälpa dig saknar jag det just nu. Men du ringde för att tacka mig igår en extra gång och det värmde, det gjorde mig lycklig. När du väljer fel väg önskar jag att du vore död, på riktigt, död. Men när du är som du ska vara kan jag ge mitt eget liv för din skull vilken sekund som helst. Du är en del av mig, ni är mitt allt
Att bara stå och titta på hur en annan människa förstör sig på detta vis är mer än plågsamt. Man kan inte förbereda sig på något, man vet inte hur saker och ting kommer att bli. Det är bara att vackert titta på och hoppas att det blir bra.
Minuterna känns som år medan en dag är som att man väntat hela livet. Jag vill ha svar, på något vis är det du gör helt okej. För vi finns där, din familj. Annars hade inte detta fått pågå. Men det är okej att förstöra en annan människas liv för att du ska få chans på chans på chans. Denna lilla människa blir övergiven, lämnad och kan få problem senare i livet att lita på andra människor. De lilla livet kommer kanske inte förstå varför han känner som han känner. Jag vet, tro mig jag vet. Det kommer bli jobbiga år med många frågor. Antingen gör det honom starkare eller så klarar han inte av de och då kan vad som helst hända.
Mitt lilla liv jag önskar att jag kunde lova att ditt liv blev de bästa men inte ens jag kan påverka allt. Men jag tänker göra mitt bästa, tro mig. Jag kommer alltid finnas för dig, min älskade.
Systemet fungerar som det gör, tyvärr inget jag kan påverka. Att vara förälder är något man måste leva upp till, det är inget man blir!
Din ena halva räknade dom bort så lätt så lätt, medan den andra får chans på chans..
Kommer jag orka en runda till? För de kommer, de kommer hända förr eller senare och det är inte rättvist att utsätta ett barn för detta!
